Jag arbetade för många år sedan i en stor organisation med flera oberoende projektgrupper. Hela företaget styrdes från huvudkontoret i Stockholm, men i enheterna ute i landet fanns en lokal självkänsla och en samarbetskultur som gjorde att man gärna delade med sig av idéer och hjälptes åt mellan olika projekt. 1+1 var mer än 2!
En förmiddag kallades hela vår enhet till möte i lunchrestaurangen. Platschefen meddelade att 15 tjänster skulle bantas bort enligt ett besked från huvudkontoret. Kulturen i företaget förändrades omedelbart. Det skulle visserligen ta några veckor att komma fram till vilka som fick gå och vilka som fick vara kvar, men redan samma eftermiddag hördes de första missunnsamma kommentarerna om andra projekt. Deras övertrasserade budget skulle kanske drabba vårt projekt eller så hade de snott en idé som från början var vår. 1+1 blev tydligt mindre än 2.
Det krävs tillit för att ett plus ett ska blir mer än två. Alla måste lita på att det gemensamma kan bli större än summan av delarna, om alla bjuder lite på sitt. Om en eller några i samarbetet bryter den tilliten, då går ekvationen inte ihop längre.
I auktoritära stater är den bärande idén att alla kommer att få det sämre om man inte inte litar på ledaren. Men här handlar det egentligen inte om att lita på utan snarare om att lyda ledaren. Därför behöver auktoritära ledare just auktoritet för att kunna leda. Ett vanligt sätt att få människor att lyda en auktoritet är att vara oförutsägbar. Kryddar man med konfliktsökande retorik, några halvsanningar och hot om våld, då har man goda förutsättningar att bygga en diktatur. Om medborgaren inte visar att man anstränger sig för att tolka ledaren välvilligt, då är man inte bara någon med alternativa idéer, utan rentav en orosmakare. I en sådan kultur är det i stort sett omöjligt att utveckla medborgarskap som bygger på grundtanken om 1+1>2. Eftersom visionen inte är gemensam utan bara finns hos ledaren, leder den enskildes uppoffring bara till att hen blir mindre än 1 och summan blir mindre än 2.
Kriget i Ukraina visar på just den här typen av oförutsägbarhet och konfliktsökande retorik. Ryssland har under lång tid etablerat sig som ett land där illojalitet mot presidenten innebär stora risker. Senast i september 2021, riktades kritik både från EU och USA, mot att presidentvalet präglats av hot och skrämseltaktiker och att man undanhållit väljarna möjligheter att utnyttja sina medborgerliga rättigheter. I Ukraina 2019 bedömde majoriteten av utländska observatörer att valet hade gått rätt till. Man ligger fortfarande långt ner i listorna över demokrati-index, men har en uttalad ambition att bekämpa korruption och utvecklas som självständig demokrati. För Rysslands del är det uttalade syftet endast att avskaffa Ukraina som suverän stat. Vill man spetsa till det lite, skulle man kunna säga att kriget faktiskt handlar om just frågan, huruvida 1+1 ska få vara mer eller mindre än 2.
Pandemin har gjort det svårare att odla samarbeten där 1+1>2. Dels har avstånden, som vi har försökt hålla och respektera, gjort det svårare att förstå varandras avsikter och drivkrafter. Och dels har avståndstagandet i sin tur hindrat oss från att förstå och uppskatta varandras dolda eller oväntat värdefulla talanger. Men pandemin har också gjort framtiden lite mer oförutsägbar och därför har det också blivit svårare att dela och lita på gemensamma drömmar och idéer. Framtidshorisonten har blivit lite “suddigare” och när den gemensamma visionen inte är lika skarp, blir 1+1 inte lika lätt mer än 2 längre.
Exemplen med auktoritärt ledarskap och en disruptiv pandemi visar två viktiga saker som ofta saboterar för ett plus ett att bli mer än två. Det ena är brist på förutsägbarhet och transparens. Ord som är lätta att säga eller skriva in i sin värdegrund, men betydligt svårare att åstadkomma i praktiken. Ytterst handlar det om att bygga tillit. Det går till och med att se ett samband mellan samhällen med lägre tillit och lägre ekonomisk tillväxt i nationalekonomisk forskning. Och tillit handlar inte bara om att lita på stat och myndigheter. Det handlar lika mycket om att lita på sina medmänniskors intentioner och att lita på sin morgondag.
Det andra som ofta upphäver ekvationen 1+1>2, är när den gemensamma visionen inte delas av medborgarna. Det kan både bero på ett auktoritärt ledarskap eller bara på att visionen inte är tydlig eller konstruktiv nog för att skapa engagemang. Att avvärja klimathotet är en stor och ödestyngd utmaning för mänskligheten, men också svår att engagera sig i. Vi behöver både konkreta mål, som till exempel Paris-avtalets 1,5-gradersmål och vi behöver kunna följa utvecklingen och förstå hur vårt eget engagemang bidrar till att nå det gemensamma målet. Det kräver ömsesidig och konstruktiv diskussion och i grunden tillit till att 1+1 kan bli mer än 2.
Vi visar tillit – och åtnjuter den – dagligen, men när vi förstår vad den betyder, så kan det vara värt att lägga märke till den lite extra. Vad har du gjort idag, som visar tillit till kollegor, idéer eller morgondag?