Hela vårt samhälle är egentligen baserat på det magiska faktum att ett plus ett kan bli mer än två. Två personer blir tre när vi bildar familj. Fyra personer grundar ett företag som snart blir 75. Många strejkande skolelever blir en klimatrörelse när de samarbetar kring en gemensam idé.
Det uppstår helt enkelt något extra när fler individer väljer att samarbeta istället för att jobba var för sig. Varför är det så?
Om man ser det lite teoretiskt, så kan man säga att overheadkostnaderna minskar om man delar på dem. Då blir det mer kraft över till att bygga. Det kan i och för sig uppvägas av att varje individ tvingas kompromissa med det som just den vill bygga, men det kan samtidigt vändas till en oväntad vinst genom att dess målbild justeras av input från andra.
Ser man det lite mer filosofiskt är det ju faktiskt så att vi inte har så många alternativ till att samarbeta med andra. Det finns ju andra människor runt omkring oss och det är rimligtvis enklare att försöka fungera tillsammans än att försöka avskaffa de andra. Vi kan alltså egentligen inte välja om vi ska samarbeta, men vi kan välja hur vi vill samarbeta.
De flesta former av liv drar nytta av denna magiska formel, 1+1>2. Träd växer säkrare i skydd av skog och fisk överlever bättre i stim, för att ta två enkla exempel. Men som Yuval Noah Harari visar i sin bok Sapiens, är människan alldeles särskilt bra på det. Bland annat genom förmågan att gemensamt fantisera om vad “mer än två” skulle kunna vara och sedan låta sig engageras av det. Att vi därför har förmågan att göra 1+1 till mycket mer än 2 är anledningen människan kan göra storverk och fortsätta sträva efter förbättring.
I tider av pandemi och politisk polarisering verkar vi dock lägga väldigt mycket tid och kraft på motsatsen, det vill säga att hävda våra gränser och avstånd och att säkerställa att vi var och en inte får mindre än det vi har rätt till. Det är synd eftersom mänskligheten och dess planet i själva verket behöver vår superkraft mer än någonsin.
Inom forskning vet alla att samarbete är nyckeln till nya banbrytande upptäckter. En genial idé dyker aldrig bara upp utan vidare i ett genis huvud. För det första är den alltid baserad på andra geniala idéer som i sin tur följde på andra geniala tankar. För det andra, eftersom den bygger på andras tidigare idéer och tankar som också kan ha letat sig fram till andra tänkbara genier, så är det väldigt sannolikt att den geniala idén dyker upp ungefär samtidigt i hundratals andra huvuden runt om i världen. Ett bra exempel är Nobelpristagare som nästan aldrig vinner på egen hand, utan ofta delar sitt pris med forskare från andra länder som arbetat oberoende på samma ämne.
På samma sätt ser vi till exempel idrottsgrenar utvecklas för att enskilda utövare väljer att tävla tillsammans och därmed utbyta och inspireras av varandras framsteg. I skolan sker lärandet bäst i grupp där eleverna både motiverar sig själv och varandra. I musik och teater blir det konst först när flera roller och bandmedlemmar avstår det egna rampljuset och agerar tillsammans i en gemensam låt eller pjäs.
Men i parrelationer är det kanske allra tydligast. Det är ju också det perfekta exemplet på just 1+1 och därmed också, skulle man kunna säga, den allra minsta representationen av ett samhälle (alltså mer än en person). I en parrelation kan 1+1 bli mer än 2 om båda är beredda att kompromissa med sig själv för den gemensamma idén. Förutom att man kan bli fler och vara förebild för dem, så får man dessutom möjligheten att bli en bättre person av varandra.
För att utnyttja kraften i 1+1>2 när vi samarbetar behöver vi göra två saker. Dels behöver vi komma överens om vad vi vill åstadkomma tillsammans. En lösning på en utmaning, en förändring av beteenden, en stadsdel eller ett varför inte barn. Här hjälper det om man kan bli riktigt tydlig med vad man vill åstadkomma. Ju mer man kan konkretisera och kvantifiera, desto mer kan 1+1 bli. Det andra vi behöver göra är att förstå vad de vi ska samarbeta med kan bidra med. Vad kan de som du själv inte kan och vad är det som får dem att engagera sig, vad får dem att “ticka”?
När vi hjälper organisationer att samarbeta för att ta sig an svåra utmaningar inom klimatomställning eller sociala samhällsutmaningar, så är det just genom att addera deras förmågor och incitament som de oväntade lösningarna uppstår. De är alltid lika roligt att se olika aktörer runt ett bord få syn på varandras drivkrafter. Ibland även sina egna.
Vilka är dina bästa exempel på, när 1 plus 1 blir mer än 2?
Läs del 1 här!