Mötenas historia – grävande pojkar, neandertalare och framväxten av det moderna kontorslivet

Under hösten skriver Altitude Meetings och Anders Mildner en bok om möten. Vi publicerar löpande delar ur arbetet här på bloggen. Detta är den första texten.

I slutet av 1980-talet hittade 13-årige Bruno Kowalsczewski ett hål i en bergvägg nära sitt hem i den lilla sydfranska staden Bruniquel.
Han la sitt ansikte mot öppningen. Det strömmade ut luft! För en grottutforskare betyder det här en väldigt speciell sak, nämligen att det finns en större hålighet inne i berget – och Bruno var uppvuxen i en familj med grottfanatiker. Alltså cyklade han raskt hem och hämtade lite verktyg. En hammare. En mejsel. Och så började han att hacka.
Nu är ju berg som bekant hårda och Bruno var bara ett barn, så det tog sin tid. I mer än två år cyklade Bruno fram och tillbaka mellan hemmet och hålet. Efter ett tag lyckades han engagera sin familj i arbetet och snart hackade de sig gemensamt längre och längre in – tills öppningen hade blivit så stor att en smal person kunde få plats i den. Nätt och jämnt, åtminstone. Bruno, som var den minste på plats, var tvungen att ta av sig allt utom t-shirt och underkläder och dessutom andas ut så att hans bröstkorg blev mindre för att han skulle kunna klämma sig in i den trånga passagen.

Här kan man stanna upp och förundras över hur familjen egentligen tänkte när de puttade in sin unge i ett berghål som var så litet att barnet var tvunget att tömma sina lungor på luft för att få plats, men hur som helst så lyckades de klämma in Bruno där.
Väl inne öppnade sig en större gång inåt. Bruno tog sig förbi vattenpölar, vassa mineralformationer och mängder av djurben, innan han kom fram till en stor öppning.
Här, gömt långt in i det mörka berget, fanns något häpnadsväckande.
Grottan var, som så många andra grottor av den här typen, full av droppstensformationer, stalaktiter och stalagmiter. Men på marken upptäckte Bruno en rad besynnerliga former. Vad som såg ut som kapade stalaktiter och stalagmiter hade staplats på varandra och lagts i egendomliga cirkelmönster. Det här kunde inte ha skapats av naturen.
Bruno var den första som hade satt sin fot därinne på väldigt, väldigt länge. Han hade funnit en tidskapsel.
Ingången till grottan, som Bruno och hans familj så målmedvetet hackat sig in genom, hade varit naturligt förseglad i mer än 11 000 år. Men det han hade hittat var mycket äldre än så.

Första steget att ta reda på exakt vad det var som Bruno hade upptäckt, togs av arkeologen François Rouzaud, som använde sig av kol 14-metoden på en bit bränt björnben som hittats i grottan. Han uppskattade benets ålder till att vara 47 600 år – det vill säga ungefär lika gammalt som den moderna människans historia i Europa.
Men innan François Rouzaud hunnit publicera något om saken i någon större tidskrift, avled han under ett arbete i en annan grotta. Och ingen verkade vara intresserad av att ta upp de trådar han lämnat efter sig.
Som i så många andra historier var det slumpen som skulle komma att spela en avgörande roll för att få reda på vad det var Bruno hade hittat. Mer än ett decennium senare råkade den belgiska forskaren Sophie Verheyden vara på semester hos några vänner i området, när hon passerade en utställning inne i byn om de märkliga fynden.
Eftersom Sophie var expert på just stalaktiter och stalagmiter höjde hon rejält på ögonbrynen när hon såg vad som fanns i grottan. Hon hade själv, precis som Bruno, vuxit upp med grottutforskande som fritidssyssla och ägnat sig åt hobbyn sedan hon var åtta år gammal. Aldrig någonsin hade hon sett något som liknade detta.

När Sophie väl fick sätta sin fot i grottan, drog hon därför genast igång en undersökning. Och den här gången hade det nya teamet tillgång till en bättre teknik. Kol 14-metoden har nämligen en avgörande brist när det gäller gammalt material, den fungerar inte särskilt bra för saker som är äldre än 50 000 år.
Istället för att försöka bestämma åldern på organiska material som djurben, riktades arbetet nu in på de staplade stalaktiterna och stalagmiterna i grottan. Med den nya dateringstekniken gick det att klargöra när de hade brutits itu. 


Bild: Grottan i Bruniquel. Foto: Luc-Henri Fage/SSAC

När svaret kom tillbaka från laboratoriet var det knappt någon som kunde tro sina ögon. Formationerna i grottan var 176 000 år gamla. Det innebar att de hade skapats av neandertalare, för några andra människoarter fanns inte i Europa vid den tiden.
Upptäckten förändrade i ett slag synen på neandertalarna. Inga tidigare fynd hade visat att arten hade haft kapacitet att göra något liknande.
Och för att skapa en bild av exakt vad det var de utförde, så tänk dig att du ska hugga av, flytta och bygga snygga och komplexa formationer av två ton stalaktiter och stalagmiter – och att du ska göra detta tillsammans med andra i ett kompakt kolsvart mörker, långt inne i en läskig grotta.
Fyndet avslöjade inte bara något om neandertalarnas kapacitet, utan också om deras ambitioner. För vad var egentligen meningen med den här märkliga platsen?
Inga andra lämningar från den här tiden kommer ens i närheten av upptäckten i Bruniquel. Inga andra fynd har hittats lika långt inne i ett berg eller lika långt från solljus. Det som var en utmaning för Bruno: den långa vägen in, osäkerheten och rädslorna i det kompakta kalla mörkret – var också en utmaning för människorna som gick in där för 176 000 år sedan. Ändå hade drivkraften att skapa något med ett bestämt syfte varit större än de uppenbara olustkänslorna. 

Det har nu gått fem år sedan Brunos fynd i Frankrike blev åldersbestämda. När jag skriver ner historien sitter jag i moderna konferenslokaler i hjärtat av Malmö. På väggarna har vi skruvat upp bildskärmar, projektorer, projektorsdukar och högtalare och alla rum är förberedda för videosamtal.
I vår lounge sitter mötesgäster som äter sin förbeställda lunch, innan de går tillbaka till sina rum, där vi hjälper dem med mötes- och workshopledning. Alla väggar går att skriva på och lokalerna är fyllda med olika sorters pennor, papper och andra verktyg man behöver för att komma framåt i sina processer.
I våra tre digitala studior pågår livestreamade konferenser, som sänder till hundratals deltagare. Och själv varvar jag mitt skrivande med att ha snabba videomöten med andra projekt som jag jobbar med. Under mötena använder vi en rad smarta digitala verktyg, som vi jobbar i tillsammans – samtidigt som vi ser och hör varandra.
Hur hamnade vi här? 

Jag berättar historien om Bruniquel eftersom den säger något om mötenas historia. För går vi tillräckligt långt tillbaka i tiden, hamnar vi på sådana här platser – i grottor och håligheter, bakom saker som ger skydd för vind och väder. Det är här vi som människoart först skapar rum för att mötas, äta, sova och umgås och det är högst troligen också här som vi för första gången under ceremonier och ritualer sätter former för hur vi utför vissa moment i viss förutbestämd ordning medan vi träffas. På samma sätt som mötesbesökarna runt om mig när jag skriver dessa rader också har sina ritualer och sina förutbestämda agendor för vad som ska hända i vilken ordning.
Det slående är att vi genom historien har samlats av snarlika anledningar som idag. De primära skälen för att vi kommer samman har så klart varit överlevnad, trygghet och gemenskap. Men kikar man närmare på mötenas historia upptäcker man att dessa primära behov ganska snabbt ledde till att vi sökte utbyte av kunskap, varor och tjänster. 

För 10 000 år sedan gick människan från att vara jägare och samlare till att skapa byar och själv producera mat och för 6 000 år sedan uppstod de första städerna. Under detta tidsspann förändrades också synen på ägandeskap och makt. Relationer blev viktigare – och även relationer med fler människor än tidigare.
Med städerna kom så småningom de öppna torgen. Och redan här, åtminstone om vi har kommit fram till det antika Greklands agoror, cirka 700 före vår tideräkning, har vi starten för en tråd som sedan i stort sett obrutet löper ända fram till idag: konsten att vinna gehör för argument genom debatter, föredrag och talekonst. Den föds på torgen i Grekland och via romaren Ciceros (106-43 f.Kr.) retorik lever den än idag.
Jag kan titta på en av mina skärmar i våra möteslokaler och betrakta en talare i just detta nu och fortfarande använda mig av Ciceros tankar – även om de är mer än 2 000 år gamla. Vilket är budskapet? Hur är föreläsningen strukturerad? Hur kommer föreläsaren ihåg sitt manus? Hur framförs det? En dålig föreläsare tröttar dessutom en publik på exakt samma sätt som för 2 000 år sedan. Den enda skillnaden är att vi har så mycket fler möten idag. Vi har så mycket möten att vi har börjat ha möten om möten. Ändå är det inte tillräckligt. Den enda rimliga slutsatsen är att vi genomför dem på fel sätt.

Föreläsningen jag ser på min skärm är bara en del av de möten som hålls i våra lokaler. I rummet bredvid sitter 10 personer från ett nystartat bolag och jobbar med sina utmaningar framåt för hösten. De skulle troligen inte vara det minsta intresserade av att höra mer om Ciceros retorik eller tankar om hur de antika grekiska torgen födde former för samtal och debatter om politik, filosofi och affärer – och hur de också blev startpunkten för vår röstande demokrati. De har ju ett jobbmöte, men även dessa kommer någonstans ifrån. Även dessa har sin historia. Lustigt nog är det få som känner till den, trots att så många människor tillbringar större delen av sin vakna tid på kontor.
Historisk sett är kontoren en nymodighet. De allra första dök troligen upp under romartiden, men det är egentligen först strax före industrialiseringen som dedikerade kontorsbyggnader dyker upp.
Sannolikt är det allra första kontoret The Old Admiralty Office, byggt 1726 i London för att hantera alla dokument från den engelska flottan. 


Bild: The Old Admiralty Office, London. 

Bara tre år senare stod East India Trading Companys högkvarter färdigt i samma stad och då stod det också klart att en ny trend hade skapats. Särskilda byggnader för administrativt arbete skulle från denna punkt vara en del av vardagen i städerna.
I en regeringsrapport från den här tiden kan man läsa om nymodigheten och hur det egentligen var tänkt att fungera: 

”för det intellektuella arbetet behövs separata rum, så att en person som arbetar med sitt huvud inte blir störd; men för det mer mekaniska arbetet fungerar det att en mängd kontorister arbetar tillsammans i ett rum med rätt överseende”. 

När den industriella revolutionen inleddes 30 år senare, 1760, förändrades situationen dramatiskt för näringslivet. Behovet av att kommunicera för att utbyta varor, tjänster och kunskap exploderade, samtidigt som mängden papper blev gigantisk.
Tidigare hade företag allt som oftast varit små och enkla att administrera, men nu! Nu behövdes massor av administration i takt med att företagen snabbt växte, något som ledde till allt större fysiska byggnader, dedikerade till ett och samma företag.
Som en följd av den snabba utvecklingen växte så småningom också handelsorganisationer, fackföreningar och utbildningsväsende fram. När bolagen sedan gick från att vara lokala till att bli nationella och sedan också internationella, föddes en dröm som skulle komma att infrias först i våra dagar: drömmen att hitta ett sätt att snabbt mötas ansikte mot ansikte – trots att man är långt ifrån varandra. Det är den drömmen jag lever när jag nu kopplar upp mig med ett videosamtal på min dator – och det är en dröm vi ska återvända till längre fram. 

Mötesvärlden idag är stor, omfattande och brokig. Historiskt har vi nu tittat på två av dess delar: en som rör det som tar plats på en scen och som handlar om retorik och att beröra och övertyga och en som rör jobbfrågor, mötesrum och interaktivitet.
En tredje del handlar om mässor och utställningar. Här går de historiska trådarna att följa tillbaka till medeltidens festivaler och gillen, men det är The Great Exhibition of Works of Industry of All Nations (även kallad The Great Exhibition) i London 1851 som brukar betraktas som den första moderna mässan och starten för expo-boomen.
Det här var den allra första världsutställningen, men Sverige hade inte riktigt fattat grejen och valde att inte engagera sig särskilt mycket – vilket ledde till att vi efter några månader i panik fick skicka över nya saker att visa upp från en utställning i Stockholm. Hur pinsamt det var rapporterade författaren och kvinnorörelsepionjären Fredrika Bremer om, som befann sig på plats och skrev:  

”tillresta svenskar förskräcktes och skämdes svårliga och höll sig i galleriet så långt som möjligt från den svenska avdelningen, på det att ingen måtte där kalla på dem och fråga: – Är detta allt som ni har att visa?”

The Great Exhibition pågick i ett halvår och lockade sex miljoner besökare till The Crystal Palace, det praktbygge i glas som hade uppförts för ändamålet i Hyde Park. 



Bilder: The Crystal Palace, London

Mässan blev startskottet för besöksnäringens koppling till mötesbranschen. Det var ju helt uppenbart vilka vinster det genererar för en stad med så många tillresta människor, som alla måste bo någonstans, som alla måste äta – och som helt säkert kommer att passa på att shoppa under besöket.
I Europa och Nordamerika börjar därför det som vi kan kalla för mötesindustrin att formas som en direkt följd av de större mötena, där inte minst den akademiska världen samlar allt fler människor till sina konferenser. Samtidigt byggs järnvägsnätet ut ordentligt och hotell etableras nära stationerna, många med rum för just möten. Alltså inte så olikt dagens situation, där stora konferenscenter byggs vid knutpunkter. Som det jag själv sitter i just nu – ett stenkast från stationen i Malmö.

Runt sekelskiftet har mötenas betydelse för näringsliv, forskning och politik vuxit sig så stor, att omfattningen kan börjar betraktas som viktig, ja till och med väsentlig, för städerna i sig. 1896 anställde en grupp affärsmän i Detroit i USA därför den första säljaren någonsin som jobbade med att locka fler större möten till staden. Sedan dess har fenomenet med så kallade convention bureaus spridit sig globalt. Från och med 1960-talet har mängden investeringar som satsas på att möjliggöra möten ständigt ökat.

Mötenas historia är tätt knuten till sättet som våra samhällen har vuxit fram. Men det är också en historia som berättar väldigt mycket om oss som människor: vad våra drivkrafter är och vad vi egentligen söker.
Idag, när vi (förhoppningsvis) sakta börjar ta oss ut ur den pandemi som präglat hela samhället de senaste 1,5 åren är det många som funderar över mängden möten som fyller våra dagar och vilka resultat de egentligen åstadkommer. Den nya anhopningen av videomöten leder både till spännande möjligheter och en rad komplexa utmaningar.
Men den största lärdomen om möten handlar alltid om vad mänsklig närvaro egentligen är.
För det finns nämligen en anledning till varför vi jagar den. Det finns en anledning till varför vi 176 000 år efter vi samlades i grottor – fortsätter att göra annat än att bara söka skydd från regn och kyla när vi träffas.
Precis som neandertalarna i Bruniquel vill vi bygga formationer tillsammans.
Vi vill skapa saker ihop och vi behöver göra det, för ensamma kommer vi inte särskilt långt.

Det här är en bok om möten. Den handlar om hur vi skapar lyckade möten: möten som ger resultat, möten som är kreativa och möten som är roliga. Hur vi bryter med gamla kulturer och vanor som gör att vi ständigt hamnar i möten som tar energi och föder stress och frustration.
Det är en bok som ser på möten som en helhet och som kommer att ge verktyg till alla sorters interaktioner mellan människor – oavsett vad det handlar om för situationer eller sammanhang.
Vi som arbetar professionellt med möten vet att det här är kunskap som behövs och att verktygen kommer att göra skillnad. Och jag hoppas att du som läser detta hänger med på resan här på bloggen i höst – vi kommer att löpande att publicera texter under arbetets gång.

Text: Anders Mildner
Fotnot: Läs mer om bakgrunden till boken om möten här!