Under snart två år har jag, Anders Mildner, och mina kolleger på Altitude Meetings hållit föreläsningar, suttit i paneler samt deltagit i poddar, intervjuer och seminarier om fakta, populism, kunskapsresistens, fake news och medie- och samhällsutvecklingen.
Under det senaste året har en del tankar har landat kring demokratins utmaningar. För det är just demokratin som riskerar att hotas av utvecklingen. Här är 5 utmaningar för demokratin som jag tror att vi behöver fundera mer över.
Dystopiska bilder har fått ett allt starkare fäste, särskilt i de digitala medieflödena. Det är ett problem. I ett samhälle som präglas av dystopiska bilder känns det ständigt som om kollapsen är nära. Det gör något med oss om vi hamnar där.
Den dystopiska eran – som vi nu riskerar ta ett kliv in i – präglas av något som bäst kan beskrivas som en abstrakt rädsla för saker vi inte kan påverka. Krig, tiotals miljoner flyktingar, terrorister, klimathotet, en allt tokigare Trump och en allt aggressivare Putin är tydliga exempel.
De dystopiska bilderna kan ha grund i verkliga händelser. Men frammanandet av känslan av att vi befinner oss i en kris skapas, förstärks och sprids också strategiskt av människor och grupper som har ett politiskt intresse av att medborgarna blir allt mer rädda.
Spridandet av dystopi och bilderna av att samhället håller på att kollapsa är ett av de tre drag som förenar populister över hela världen (de andra två är dåligt uppträdande och att sätta en ”elit” mot ett ”äkta folk”). Här ser vi också den strategiska samverkan som vi har all anledning att vara vaksamma inför. I viljan att sprida bilden av kaos, kris och en närstående samhällskollaps, förenas populister globalt och drar nytta av varandras medier. Från ”Last night in Sweden” och amerikanska alt-right-mediers skildringar av Sverige är steget inte långt till europeiska populistiska bilder av utvecklingen eller för den delen rysk desinformation.
När man dessutom lägger till fejkkonton och twitterbotar som pumpar ut information för att förstärka bilden av att det finns ett brett folkligt stöd för åsikterna, börjar det bli rejält svårt att se hur verkligheten egentligen är – något som var tydligt i slutet av valrörelsen, då partier som Allians för Sverige, tack vare digitala framgångar, upplevdes som extremt mycket större än vad de egentligen var.
Utvecklingen riskerar att föra med sig att vi blir allt mer rädda. Och rädda människor går att manipulera. Sjunker tilliten – till myndigheter, experter, politiker och andra människor – får vi dessutom fler konspirationsteorier.
Det finns de som vill att vi ska vara rädda. Av politiska skäl, eftersom det gynnar deras intressen och påverkar deras möjligheter att kräva makt och drastiska åtgärder.
Men mängden rädsla hos medborgarna avgör vilket samhälle vi kommer att kunna skapa imorgon.
Och vilka idéer och vilka innovationer vi har möjlighet att tänka ut.
Rädslan spelar en central roll även här. Rasismen och främlingsfientligheten föröder samhällen. Den förstör människor. Den är i grunden antidemokratisk. Ju mer rasism vi får, desto mindre demokrati har vi.
Motsättningarna i samhället ser ut att öka. Debattklimatet hårdnar och de digitala verktygen radikaliserar åsikter. Bruset är så högt att man måste skrika för att höras, vilket leder till att diskussion som syftar till samförstånd försvinner och ersätts med konflikt.
Alla partier får sina egna Twitter-sluggers och sakta formas en kultur där vi slår istället för att lyssna.
Men hur pratar vi annorlunda med varandra? Var pratar vi annorlunda med varandra?
Komplexiteten i dagens medielandskap är oerhört stor. Vi har ett digitalt klassamhälle. Vem ska förändra det? Var får vi kunskap om hur digitala påverkanskampanjer, virala lögner och botar påverkar oss? Vem ska lära ut detta?
Navigationen i sig träder fram som ett hot mot demokratin, eftersom den är så svår idag. Vi behöver vara informerade medborgare för att kunna fatta rätt beslut. Vi har rätt att få vara informerade medborgare.
Idag pekar navigationsfrågan tillbaka på den enskilde medborgaren med ett väldigt tydligt och stort finger. Men tycker vi verkligen att det fungerar när allt är upp till oss själva?
Att plocka bort samtliga vägskyltar skulle de flesta antagligen tycka var en dum idé. Men hur vi löser navigationsproblematiken i en digital informationsvärld utan att samtidigt skapa en statligt kontrollerad allfartsled är en utmaning som vi behöver fundera betydligt mer över.
Vi ser det redan på biblioteken – där hot och påtryckningar kring inköpen av medier är verklighet. Men kulturinstitutioner som muséer är också drabbade.
Att populismens nästa stora tid handlar om kultur är tämligen självklart. Det saknas inte direkt referenser från länder som Polen och Ungern.
Framåt kan vi förvänta oss att folklore ställas mot urbanitet, ”traditionella värderingar” ställas mot uppbrytande av normer, ”svenskhet” mot mångkultur, ”bevarande” mot ifrågasättande, ”svensk kultur” mot global kultur.
Samtidigt som ett krav kommer att vara att resurserna till all kulturverksamhet minskas drastiskt.
Ett demokratiskt samhälle behöver ett levande kulturliv. Det kan skapas på många sätt och statliga, regionala eller kommunala bidrag är inte de enda – och i många fall inte ens de bästa. Men att kulturen nu riskerar att hamna under attack handlar inte om en budgetfråga eller olika synsätt om hur kulturlivet ska finansieras. Det striden handlar om är en ideologisk fråga om ett fritt kulturliv överhuvudtaget ska finnas.
Skribent: Anders Mildner