Just nu diskuteras näthatets konsekvenser överallt. Böcker går igenom hur journalister, debattörer och politiker drabbas och artikelserier visar med all tydlighet hur hot och kränkningar fullständigt lamslår det öppna samtalet.
Regeringen ser över lagändringar för att komma till rätta med problemet, samtidigt som Demokratiutredningen pekar på ett annat, relaterat, bekymmer – att konspirationsteorier och propaganda sprids i en sådan omfattning att demokratin hotas om inte skolor står bättre rustade för att möta desinformationen.
Det handlar dock inte om ett ungdomsproblem. Inte heller om ett kunskapsproblem. Alla med en dator och ett Facebook- eller Twitterkonto kan med egna ögon se hur mängder med vuxna helt öppet lägger ut hotfulla, kränkande och rasistiska kommentarer varje dag.
På samma sätt kan de allra flesta se hur deras vänner då och då delar länkar med material som är förljuget eller falskt. Ibland tämligen oskyldigt – eftersom de överhuvudtaget inte har funderat över vad det egentligen står i den text de skickar vidare eller vem som egentligen är avsändare och vad det finns för syfte bakom publiceringen.
Därför är det heller inte konstigt att de vanligaste förklaringarna som politiker eller andra matkhavare har när de konfronteras med att sprida tveksamt material är: ”Jag hade inte läst det”, ”Jag visste inte vad det stod” eller ”Jag hade ingen aning om vad det där var för sida”.
Hur skrämmande det än är, får vi nog börja erkänna att det här har blivit en del av ett vardagligt betende på nätet idag. De hårda och kränkande orden och ointresset för fakta och sanning har blivit en del av vår kultur.
Hur ska man i en sådan kultur kunna peka på barnen och begära att de uppför sig annorlunda?
Hur ska skolan kunna lära ut faktakoll och källkritik och ställa krav på ett ickekränkande uppförande om dessa saker så uppenbart inte värderas av resten av samhället?
13 april arrangerar vi konferensen README i Malmö. Konferensen går för tredje året och har som mål att samla så många aktörer som möjligt för att tillsammans diskutera läsrelaterade frågor ur samhällsperspektiv. I år kommer vi just att prata om hat, lögner och konspirationsteorier. Att vi gör detta tillsammans med deltagare från skola, bibliotek, mediebransch och forskning tror vi spelar roll – lösningarna måste vara gemensamma.
För vilka är egentligen ”vi” som ska lösa ett allt mer akut samhällsproblem? Rimligen går det inte bara att lägga ansvaret på lärarna, skolan och politikerna.
Den utveckling som sker just nu kommer att påverka allt: alla företag, alla organisationer, alla människor. Under de tre år vi arbetat med README har vi sett en förändring bland företagen, där allt fler förstår vikten av att engagera sig i den här sortens samhällsfrågor. Utvecklingen följer ett tydligt mönster, där näringslivet engagerar sig i projekt som tidigare möjligen ansetts för snäva för att ge ett lätt svar på frågan: På vilket sätt tjänar vi på det här?
Som en följd av nya företagsledare och ett allt starkare fokus på CSR-arbete, inser dagens företag att det just i den frågan ligger en lösning till många av dagens samhällsproblem – och därmed också till de egna affärerna. Kunskap, demokrati och öppna samtal leder till ett starkare samhälle och därmed också bättre affärer. Det finns faktiskt en hel del affärer som överhuvudtaget inte kan bli gjorda i ett samhälle som präglas av hat, okunskap, rädsla och tystnad.
Av den anledningen är det så glädjande att se hur stort engagemanget varit kring projekt som Näringslivsuppropet och Good Malmö, där företag samlats för att skapa handfasta resultat för nyanlända och människor som står utanför arbetsmarknaden. Hatet i samhället – för det är en samhällsfråga, inte en internetfråga – måste mötas av hela samhället. Det behövs massor med lokala intitiativ – från förskolan och uppåt – för att få till stånd en förändring. Men framförallt krävs det att vi alla, från enskilda människor till företag och myndigheter, inser att vi kan vara kuggar i förändringshjulet.
Att skolan från och med nu kommer att stärka utbildningsinsatser kring faktakoll, källkritik och uppförande på internet är uppenbart. Men sanningen är ju att dessa insatser även skulle behövas för äldre målgrupper. Det är egentligen inte alldeles otänkbart att samma företag som idag satsar på ett etiskt CSR-arbete också skulle kunna föra ner samhällsdiskussionen om hot, hat och kränkningar till den egna personalen, samt stötta eller rentav starta initiativ för att förbättra situationen. Hur rustade är de anställda vad gäller källkritik? Det är faktiskt ingen dum utbildninsgfråga att satsa lite resurser på.
Företagen kan naturligtvis också börja att ställa krav på de aktörer som idag får en stor del av annonskakan. Är det okej att synas i alla sammanhang, oavsett vad som står i kommentarsfälten?
Näthatet hotar att lamslå det öppna samhället och tränga undan mängder med människor från offentligheten. Företagen kan vara en del av lösningen – precis som alla vi andra. Att vi inser det och tillsammans arbetar för ett annat samhälle är det enda som kan skapa en förändring.
Anders Mildner
Programansvarig, README-konferensen.
Fotnot: README går 13 april i Malmö.